EU-lagstiftning för att minska CO2-utsläppen från byggnader: ny definition av byggnadsmaterial

Europa vill påskynda minskningen av koldioxidutsläppen från industrin, inklusive produktionen av byggmaterial. Detta är ingen lätt uppgift om byggarna fortsätter att använda cement, stål och petroleumbaserade kemikalier. Kan målet om noll CO2-utsläpp från byggbranschen uppnås?

EU-kommissionen har gjort ett genombrott för Europas energiintensiva industrier i och med lanseringen av Clean Sky Pact den 26 februari. I överenskommelsen ingår Industrial Emissions Reduction Act(IDAA), där kommissionen slår fast att utsläppen från den tunga industrin måste minska snabbare.

Detta innebär att spelreglerna förändras i grunden, inte bara för industrin utan även för byggsektorn. Upphandling, prissättning och kundkrav kommer i allt högre grad att fokusera på prestanda, kvalitet och CO₂-tillgänglighet. Cheferna kommer att få en konkurrensfördel.

Utmaningen är stor. Enligt Europeiska miljöbyrån står produktionen av byggmaterial (s.k. “internaliserat kol”) för 10-12% av EU:s CO2-utsläpp. Ungefär en tredjedel av dessa utsläpp kommer från cement och betong. Stål står för 10-15%, medan resten kommer från glas, plast, isoleringsmaterial, trä och andra material.

Cement och betong är den största källan till koldioxidutsläpp i byggkedjan. Det beror inte bara på den höga energiförbrukningen i ugnarna, utan också på den kemiska process som omvandlar kalksten till klinker. Denna process ger oundvikligen upphov till koldioxidutsläpp. Grönare betongproduktion är därför ett logiskt första steg mot ett mer hållbart byggande.

Men är detta möjligt? Flera företag tar redan initiativ för att göra betongproduktionen mer hållbar, allt från biobetong för gatumöbler, till återvinning av ballast och småskaliga experiment med biogent kol. Två lösningar med mycket större potential förtjänar särskild uppmärksamhet: produktion av koldioxidfri cement med hjälp av SaltX plasmateknik och användning av mineraler som olivin, som Paebbli använder för att permanent fixera koldioxid i betong (se bilden nedan).

Ett centralt inslag i Accelerated Decarbonisation Act är koldioxidmärkning för industriella material som stål och cement. Sådan märkning kan bli obligatorisk i upphandlingar från 2026, men industrin tar redan fram miljövarudeklarationer (EPD).

Ytterligare märkning kan vara förvirrande, särskilt för småföretag. Därför har vi ett tydligt budskap till återförsäljarna: fokusera på tillförlitlig och standardiserad information, t.ex. säkerhetsdatablad, och se till att konsumenterna enkelt kan få tillgång till denna information.

En annan innovation är skuggkostnaden för CO2-utsläpp. Denna mekanism beräknar utsläppen från en produkt (t.ex. en EPD) genom att ta hänsyn till det pris för CO2-utsläpp som fastställts av EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU ETS). Resultatet används som ett ytterligare kriterium för budgivning.

Detta innebär att produkter med låga koldioxidutsläpp kommer att bli mer attraktiva på marknaden. Leverantörer som kan dokumentera sina data kommer att ha en fördel. Det är därför viktigt att återförsäljarna kritiskt analyserar sitt produktsortiment och väljer de tillverkare som är öppna med sina utsläpp.

Koldioxidintensiva material kommer också att bli dyrare när gratis utsläppsrätter inom ETS fasas ut och en gränsjusteringsmekanism införs 2026 för att säkerställa att producenter utanför EU betalar samma “koldioxidpris” som producenter inom EU. Samtidigt kommer entreprenörer och utvecklare att uppmuntras att se till att deras projekt är mer hållbara.

Detta ger upphov till svåra frågor för återförsäljarna: Vilka produkter erbjuder bättre prestanda och lägre miljöpåverkan? Vilka leverantörer tillhandahåller tillförlitliga data? Och hur ska man förklara dessa avvägningar för kunderna?

FIEC, den europeiska federationen för byggföretag, påpekar att de extra kostnader som är förknippade med användningen av renare material måste investeras tydligt i hållbarhet. Endast då kommer systemet att förbli trovärdigt och uppmuntra till innovation.

Det finns en annan sida av myntet. Om märkningen är för strikt kan innovativa produkter förbises. Nya material passar inte alltid in i befintliga kategorier. De kanske därför inte accepteras i tävlingar.

Detta gäller i högsta grad för betong. Även om politiken ofta fokuserar på cement, erbjuder själva betongen många möjligheter att minska CO2-utsläppen. Vi kan överväga blandningar som använder mindre klinker, intelligent platsoptimering eller helt nya formuleringar. Återförsäljare kan aktivt stödja innovativa produkter om de backas upp av trovärdig dokumentation.

Två EU-direktiv anger inriktningen för de kommande åren:

För detaljhandlarna innebär detta att de måste börja arbeta med leverantörer som uppfyller kraven redan nu. Det blir också allt viktigare att underlätta tolkningen av data.

Det kommande året kommer att bli mycket viktigt. Regleringar och konkurrens hotar att hinna ifatt de tröga detaljisterna. De som tar initiativ kan spela en viktig roll. Fem åtgärder behövs:

Att minska CO2-utsläppen i leveranskedjan för byggmaterial är inte en avlägsen möjlighet utan en pågående process. Cement och betong är fortfarande den största källan till CO2-utsläpp, men innovationer som Paebbli, SaltX och många andra visar att lösningar är på väg.

För byggare är budskapet dubbelt: det finns två viktiga sidor av byggare: det finns ett ökande tryck från myndigheter och köpare, men det finns också tydliga möjligheter att sticka ut från mängden. De som fokuserar på transparens, hållbara alternativ och goda råd kommer att förbli pålitliga partners i byggbranschen och bidra till att bygga en sektor som är redo för en grönare framtid.